Året är 1993 och platsen är Stockholm. Huvudpersonen, bokens jag, är 71-åriga Hedwig Johansson. Hon står vid sitt fönster och hör hur "sieg hielen" sakta ekar ut mellan husen. Just där och då dras hon tillbaka 60 år i tiden, hon hör spårvagnen som gick utanför barndomens fönster och hon minns sin pappas skräck när han såg de bruna skjortorna marschera nere på gatan. Men hon är inte i Hitlers Tyskland. Hon är i Stockholm och hennes hembiträde Hatim, från Sudan, hjälper henne göra sig klar inför natten. Hon ber honom stanna kvar en stund, både för sin egen skull, men också för att han inte ska stöta ihop med ett skinnhuvud ute på gatan på vägen hem. Några fler namn som dyker upp i första kapitlet är Barbro, Evert och Irmeli. Barbro är hennes bästa väninna, Evert hennes avlidna make och Irmeli, ja henne får man inte veta så mycket om än. Det enda man får veta är att Hedwig inte berättat om Irmeli för Evert. Man får också veta att Hedwig och Evert aldrig fick några egna barn, fast Evert gärna velat adoptera. Av nästa hembiträde, Ingela, får Hedwig dagen efter veta att Hatim blivit nedsparkad av skinnskallar på vägen hem kvällen innan.