Hösten 1940, då Hedwig var 18 år, gick flyglarmet. Alla de 52 hyresgästerna var för första gången i skyddsrummet i källaren, på riktigt. Det enda som var viktigt för Hedwig just i det ögonblicket var att ha älskat och att ha blivit älskad. Men ett par krossade fönsterrutor var allt. Engelsmännen hade släppt en bomb av misstag över Mainz när de var på väg till Frankfurt.

Den 22 juni 1941 angrep Führen Sovjetunionen och Hedwig och hennes mamma bråkade. Hedwig var övertygad om att Tyskland skulle vinna över Sovjetunionen och hennes mamma ville inte alls att de skulle göra det. 12 september kom Anders från Växjö, han skulle hjälpa Tyskland att besegra Sovjetunionen. Men det var inte för den anledningen han kom utan han sa att Erik Antonsson (den svensk som Hedwig och Wilhelm besökte en sommar och där Hedwig varit sommarbarn många gånger) hade dött. Samma natt går flyglarmet, så alla springer ner till skyddsrummet och den här gången var det inte ett misstag, men åter igen var det nästan bara fönsterrutor som var krossade, fast den här gången brann Hauptbahnhof.

Hon sa nästan hela tiden att det viktigaste var att ha blivit älskad och att ha älskat. Och Wilhelm kom upp väldigt mycket med.