Och här kommer slutet på boken.

Kapitel 42

Hedwig har kommit hem från koncentrationslägret och bor i källaren till det som en gång var deras hus. Nu är det bara ruiner kvar. Hon är mycket sjuk i svår urinvägsinfektion, äggstocksinflammation samt har blödningar. Hon mår även psykiskt mycket dåligt. Hon tänker på våldtäkten som hon utsattes för av tre amerikaner. Hon har även fått veta att Irmela är död. Hedwig känner att det inte finns så mycket kvar att leva för. Hennes mamma kämpar för att få sin dotter att må bättre. Hon letar efter kol för att värma upp huset samt efter mat. Helga kommer och besöker Hedwig. Hon är arg på henne och säger att Hedwig gör precis det Hitler ville att hon skulle göra. Hon berättar att Hitler sagt att vinner inte Tyskland, så kan alla tyskar dö. De förtjänar inget annat. Detta får Hedwig på andra tankar och hon börjar kämpa för att komma tillbaka till livet. Det är mycket svårt för den tyska civilbefolkningen. De tyska pengarna duger ingenstans, ockupationsmakten kan gå till affären, men tyskarna svälter. Det är utegångsförbud på nätterna och det händer att folk blir skjutna om de vistas ute under förbudstiden. Hedwig och hennes mamma blir utsatta för franska soldater som plundrar deras hem på det lilla som finns. Så en dag kommer det ett brev…

Kapitel 43

Brevet är från Wilhelm. Han lever och är i Dachau i väntar på rättegång. Det är amerikaner som styr lägret med tyska SS-män som fångar och de behandlas väl. Hedwig är chockad. Hon har trott att Wilhelm varit död i ett år och nu finns han livslevande i Dachau. Chocken byts till ilska som byts till glädje och sedan till en enorm sorg. Tänk om Wilhelm blir dömd till döden? Han ber henne komma och hälsa på. Hedwigs mamma ber henne glömma om hon inte verkligen älskar honom. Det kan innebära att hon måste vänta på Wilhelm i 20 år. Detta gör Hedwig glad, det finns hopp om att Wilhelm inte ska bli dömd till döden. Hedwig reser till Dachau och får där veta att Wilhelm tagit livet av sig. Resten av hennes liv kommer hon att fundera över varför han gjorde det. Var det för att han inte trodde sig klara av ett fängelsestraff? Trodde han inte att han skulle orka leva med sig själv och det han gjort? Eller var det för att han visste att Hedwig skulle vänta på honom hela tiden och att han då skulle känna att hennes liv förstördes pga honom. Bara Wilhelm vet och han kan inte svara.

Kapitel 44

Vi kastas i kapitlets början fram till nutid. Hedwig hör igen pojkar som skanderar ”Sieg hiel” på gatorna. Hon blir lika arg och rädd som förra gången. Sedan återgår kapitlet till när Hedwig kommer hem från Dachau. Man får veta att det är samma dag som atombomberna föll över Japan. Hedwigs mamma är sjuk. Hennes andetag rosslar lika illa som fångens på koncentrationslägret, som senare dog. Hedwig bestämmer sig för att gå ut och sälja sin kropp till ockupationssoldater för att kunna köpa pencillin till sin mamma, men hon klarar inte av det utan springer hela vägen hem. När hon kommer hem är mamman död. Efter detta får man igen följa Hedwig som gammal. Hatim kommer hem till henne och ser uppriven ut. Han berättar att hans mamma dött. Hedwig känner med honom och tänker själv på när hennes mamma dog. Hon erbjuder Hatim att komma hem till henne och berätta om sitt liv. Att hon kan bli som en reservgudmor för honom. Han gråter och de håller om varandra.

Rakels sammanfattning kommer här:

Kapitel 40 

Hedwig ser tillbaka någon dag i början av juni 1994 då hon får ett samtal av en gammal arbetskamrat som undrar ifall han och Hedwig kan blada valsedlar till folket. Detta gör att hon tänker tillbaka till den förra valrörelsen -91 då hon inte gjorde någonting och nästan inte hann rösta för att Evert låg på sin dödsbädd oförmögen att besegra lungcancern. Hon kommer ihåg hur hon, för första gången ensam sedan hon och Evert gift sig och i sista stund, gråtandes lämnade in sin valsedel.
Hon dras också tillbaka till det första valet hon gjorde i sitt liv efter kriget år 1946 då hon, som år -91, brast i gråt när hon lämnade in en valsedel som hon hållit så hårt om att den hade blivit smutsig och skrynklig. Många hade påstått att valet var en skenmanöver, de allierande ville bara lugna folket. Men detta val var viktigt och hennes far hade alltid sagt att man skulle ha respekt för demokratin. Hon minns också hur hennes mamma, innan kriget, struntat i att det stått SS-män i valbåsen som försökte få henne att rösta på Hitler.

Sen är det nutid. 6 juni 1994. Irmelas 50 årsdag.
För 50 år sedan var det ”den längsta dagen”… Dagen då tiotusentals tyskar, engelsmän och amerikanare dog vid Normandies stränder för att antingen ”hålla fast vid kriget” eller vara med i början på ”befrielsen” av nazismen. Hon tänker på detta ord: ”Befrielsen” och på hur historikerna kan kalla detta för just ”befrielsen”. 3 miljoner tyskar skulle dö innan de var ”befriade”. Irmela var en av dem.

Kapitel 41  
                                                                                                
Hedwig är tillbaka till första gången hon åkte till Stockholm och hennes omedelbara förälskelse i staden. Den vackra naturen och den lite lantliga miljön med oskadda kyrkor får henne att tänka på att hon nästan glömt hur det var i Mainz före 1942. Hon blir rädd när hon tänker på hur hemskt det skulle vara ifall kriget började igen, men att denna gång skulle inte Stockholm klara sig...
När de väl hoppat av tåget möter de en av Everts vänner. När han väl inser att Hedwig är tyska så blir han inte glad. Han kan inte tro att deras förlovning inte är fejk. Han börjar prata med Evert i tron om att Hedwig inte kan svenska men när han väl inser detta och att hon inte är något katten släpat in skäms han.
Men detta utlåtande gör Hedwig rädd. Hur ska det gå när hon träffar Everts mamma? Kommer hon vara lika emot tyskar som Everts vän? Men hon behöver inte vara orolig. Everts mamma, Dagmar, tar emot henne med öppna armar och är riktigt glad för deras skull och när de skrattat gott åt ett missförstånd som uppstår när Dagmar använder ordet ”räligt” så bryts isen.
Sen är det bröllop och Evert har fixat så att Hedwigs närmaste vänner kommer till kyrkan. Detta gör dock Hedwig sorgsen för hon saknar hennes mamma och Irmela jättemycket. Hedwig tänker också tillbaka i detta kapitlet på första gången hon berättar för någon att hon var nazist och visste allt som hände i koncentrationslägren, innan hon var där. Detta gjorde hon när de hade blivit befriade och fick mat och en av de som hade varit med, men inte var jude, sa att de inte var sant att judarna hade haft det värre.
Denna skam, att hon vetat om allt, vill hon bara begrava under brädorna i kyrkan...

Kapitel 38
Det börjar med att Evert och Hedwig är på en restaurang och de äter kålsoppa med bröd och till det dricker de öl. Efter det bestämmer de att de ska gå på bio där de ser en krigsfilm. Hedwig fryser och de går efter det hem till Evert på hans hotellrum och myser till det i Mainz. Mer än så händer inte i kapitel 38.

Kapitel 39
Hedwig berättar om den sista tiden på Auschwitz när hennes ”rumskompis” som har ett lungproblem slutar andas. Man hör tydligt när hon andas, hon andas tungt. Då när hon en morgon slutar andas så vaknar Hedwig och inser att kvinnan är död. Men hon ser också en sovjetisk soldat som säger:
- Inte rädd, gå hem! Gå hem! Inte mer krig!
Hon berättar också om nu när hon själv och Evert är på väg till Stockholm. Evert blev vaktmästare på socialdemokraternas kansli. Han får en lägenhet med ett rum och kök.

Kap. 34

Året är 1944. Hedwig är med sin mamma och Irmela hos några gamla kompisar till mamman, Ernst och Mathilde Müller. En dag hittar Hedwig en tidning på ett bord hemma hos Müllers. När hon tar upp tidningen ramlar det ut ett flygblad ur tidningen. Hon stoppar det i fickan utan att läsa det. Samma dag under middagen kommer Gestapo och hämtar Hedwig p.g.a. att hon har ett flygblad i fickan, samt en städerska som heter Leni. Hedwig blir sedan förhörd och får veta att flygbladen delas ut av folk som är emot Hittler. Medan Hedwig tänker på Irmela och hennes mamma som är kvar hos Müllers, anger hon Müllers för att dela ut flygblad. Sedan får Hedwig veta att hon ska till ett ”skyddshäkte” precis som hennes pappa fick.

Kap. 35

Hedwig tänker tillbaka på när hon blev skickad till koncentrationslägret. Det var trångt både på tåget och på flaket på lastbilen de fick åka dit med. Hedwig är desperat att få komma hem till Irmela, fast hon innerst inne vet att hon inte kommer komma hem. När de kommer fram så blir de av med alla sina saker, får bli undersökta av en läkare samt att de blir av med allt sitt hår. Sedan återvänder hon till nutid och tänker på Evert. Hon bekymrar sig för att hon inte berättat för honom om Wilhelm och Irmela, som man får veta dog i den största bombningen i Mainz 27/2- 1945. 

Sofias sammanfattning kommer här!

Kapitel 30
Hedwig tänker tillbaka på tiden då hon var i tjugoårsåldern, då hon bara tänkte på sin ungdomskärlek Wilhelm. Han var SS-officer och jobbade åt Hitler. När Hedwig och Evert var femtio år gamla var de på semester i Visby. De var där med Barbro, Håkan och deras adoptivdotter från Etiopien vid namn Anna. Håkan var väldigt förtjust i Hedwig och försökte att flörta med henne. Hedwig tyckte inte alls om honom eftersom han hatade tyskar och pratade illa om dem hela tiden. Han störde sig bland annat på att tyskar stoppade in servetten lite innanför tröjan när de åt för att de inte skulle smutsa ner sina kläder. Efter Håkans tjat om tyskarna hit och dit fick Hedvig tillslut nog. Hon hatade att få höra hans tjat om tyskarna eftersom hon tänkte tillbaka på Wilhelm.

Kapitel 31
Hedwig har många mardrömmar. De handlade om att partisanerna dödade Wilhelm. Hon är kvar på koncentrationslägret. Hon vaknar och kriget är nu intensivare. Krigsplan flyger runt i luften och bomber hörs här och var. När Hedwig var 17 år trodde hon på Hitler, att han gjorde rätt och hjälpte folket. Nu har hon insett att hon hatar honom. Hon förstår inte varför hon kunde tro på honom. Hans utseende såg minst sagt fånigt ut i den mustaschen. När Hedwig var ung frågade hon Wilhelm varför han hade ett järnkors. Då svarade han att det var för att han hade dödat en hel by som bestod av barn, vuxna och gamlingar. Hela kapitlet handlade mycket om att Hedwig funderade på hur allt kunde bli så här.

Kapitel 28 (Hedwig ungefär 22 år med tidshopp)

Kapitlet börjar med att Hedwig ska föda barn. Hon är orolig för att de ska vara dött och tänker att det kan vara judarnas fel att det är dött. Hedwig har nått brunt märke i ansiktet format som ett kors. Många gravida kvinnor har de pga. näringsbrist. Hedwig går runt med breven som hon fått från sin Wilhelm i handväskan. Ingen ska ta dem ifrån henne. Hon är älskad av en frontsoldat. Han skriver ofta och långa brev. Hon vet fortfarande inte exakt var Wilhelm är, men hon har lyckats lista ut att han rör sig fram och tillbaka mellan Bosnien och Kroatien (Balkan). Han beskiver kriget som ett pojkslagsmål, de klättrade i berg, vadade i floder och metar m.m. Han berättar även om de tillplattade byar soldaterna kommer till. Hedwig ifrågasätter varför tyskarna ska kriga och offra tyska liv vid Balkan. Hon vet om det som händer i Auschwitz. Hon vill veta vad andra tycker om judehatet och Führen, men hon vågar inte fråga eller prata om det.

Barnet föds den sjätte juni 1944 Det är en flicka. Hon får namnet Irmela Gerlinde som Wilhelm och Hedwig tillsammans bestämt. Hedwig har alla Wilhelms brev på bordet jämte sängen. Hon vet att han älskar henne. På BB-avdelningen får Hedwig reda på att de allierade försöker landstiga i Normandie. Nadja, Helga och Hedwigs mamma är på besök på sjukhuset. Där berättar Hedwigs mamma om att hon hade väldigt svårt att föda Hedwig och det var därför hon inte hade några syskon. Hedwigs mamma är nu lättad när hon ser det fina barnet. Historien får både Hedwig och hennes mamma att tänka på Hedwigs pappa. Hedwig minns tillbaka när hon var fyra år och hennes pappa frågade varför hon lekte med mameluckerna . Då berättade hon att hon lekte pojke och att Rudi på granngården hade sagt att alla pappor bara vill ha pojkar. Hennes pappa berättade då att allt han ville ha var just den flickan han fick, Hedwig.

I slutet av kapitlet, cirka femtio år senare, river Hedwig ut en bild på den söndersprängda bron i Mostar. På bron gick en gång hennes första kärlek Wilhelm. Nu när bron är söndersprängd känns han ännu mer borta, ännu mer död.

Kapitel 29 (Hedwig ungefär 22 år med tidshopp)

Hedwig tvättar Wilhelms smutsiga soldatkläder. De hade tillsammans kommit överens om att han skulle till fronten. De ville glömma bort allt hemskt i förintelselägren. Glömma bort de barn som gick direkt efter tåget in i gaskammaren och gasades ihjäl med Cyklon B. Hon får vara med sin älskade Wilhelm och Irmela en hel vecka och försöker bara njuta av tiden tillsammans som en liten familj. Wilhelm har en syster som heter Gesa. Hedwig och Wilhelm besöker henne och återigen känner Hedwig sig inte värdig Wilhelm. Hon känner av sin ”klass”. Hos Gesa får man även reda på att USA har intagit Saint Lô.

Cecilia, Wilhelms fru, väntar på skilsmässa och man får reda på att de fick flera barn. Hedwig och Wilhelm försöker låta bli att prata om kriget men det är alltid svårt eftersom de är så djupt inne i det. Hedwig vaknar i natten av ett skrik. Hon tror att det är Irmela som är hungrig. Det visar sig vara Wilhelm som har en mardröm om kriget. Han dricker och det gör Hedwig mycket ledsen. Hon vet att många män i krig dricker, till och med hennes far drack. Hon vill inte att Wilhelm ska dricka, inte när han är med henne. Wilhelm är född 1916, han berättar lite om hans barndom. Svält och skam för fattigdom.

Äldre Hedwig tänker tillbaka. Hon berättade aldrig för Evert om Irmela eller sin älskade Wilhelm. ”Aldrig har jag sett det så klart, hur jag svek dem genom att inte berätta sanningen.” Hedwig fick aldrig gifta sig med Wilhelm.

40-årig Hedwig, kap 24

Hedwig får höra Anna-Lisas skrockande om att ”Vi som inte är nazister borde allt få bo lite bättre” när dom sitter och pratar i Hedwigs  vardagsrum. Hon funderar på om hon ska berätta det? Berätta sin hemlighet om sitt förflutna. Hon tvekar när hon tänker på alla tidigares reaktioner när hon berättat för dom.  Orkade hon med några fler spydiga kommentarer och blickar? Men med Evert sittandes där bredvid, och med tanken om hur han skulle tycka om hon bara skulle stå där och tiga så fick hon till slut fram det. ”Jag var Nazist” sa hon lugnt och sansat. Anna-Lisa hade först svårt att tro det, men efter fortsatta diskussioner tog hon in det. Det var inte den reaktion Hedwig väntat sig, men det kändes ändå bättre än när hon fick kommentarer från dom tidigare som fått veta. Anna-Lisa frågade inget mer, men det gjorde inte så mycket. Hedwig visste ändå att det inte var lönt några vidare förklaringar. Evert och Anna-Lena skulle aldrig förstå det tryck och den rädsla som orsakade henne till detta dåd. Hedwig tänker då istället tillbaka på hur hon först från början blev indragen i partiet, och hennes samtal med Helga och andra när hon försökt dra in även dom. Helga fick hon så svår relation med, nu när hon visste om att Hedwig var Wilhelms älskarinna, trots att han var gift. Hon tänkte på Wilhelm. Hon kunde inte förstå hur Wilhelm kunde älska henne, istället för den vackra Cecilia, som han dessutom var gift med. Men det gjorde inget, hon gladdes bara åt det.

Ung Hedwig, kap 25

Wilhelm blir inspekterad av systern om hans gener kunde ge något dugligt. Lite väl mörkbruna ögon var hennes första kommentar. Man var tvungen att ta reda på om ens barn skulle bli användbart. Om man var kortväxt, mörkhårig, tjock eller hade några andra genetiska förhinder så ansågs barnet som oariskt. Däremot om pappan var lång, muskulös och ljushårig så kunde barnet bli starkt och ariskt. När Hedwig får höra doktorns förslag om att man kan skänka sitt barn till Fürhern utbrister hon ”Jag tänker behålla barnet!”. Doktorn säger inte emot utan säger bara att det är ett frivilligt val. Hedwig och Wilhelm går och tar en promenad. Dom pratar om vad doktorn hade sagt. Hedwig kan inte förstå hur dom på allvar kan säga att Tyskheten sitter i ögonfärgen. På kvällen när Hedwig får höra de andras diskusioner om den nya idén att kunna skänka bort sitt barn till att leda det nya sk ”Ariska” folket vid middagsbordet blir hon illamående. Hon äcklas av alla gravida magar och alla mjölkfyllda bröst. Hon vill bara ut. Hon tänker mycket på Cecilia. Hon måste ju hata Hedwig! ”Den där horan som tog er far ifrån mig” skulle hon säga om henne till sina barn. Påtal om det, Hedwigs eget barn. Hon tänkte på när hon berättade för sin mamma att hon var havande. Hennes mor var lugn, fram tills att hon fick reda på att pappan, dvs Wilhelm, var gift. ”Då har du verkligen ställt till det för dig” sa hon med en hård, nästan lite näsvis röst. Hedwig låg i sängen på sjukhuset på moderskliniken. Allt var tyst. Hur skulle det bli när Wilhelm blev tvungen att åka därifrån? Hon skulle bli tvungen att vara kvar ensam. Ensam med sjuksystern och de vita väggarna. Det första hon fick höra på morgonen vid frukostbordet var något verkligen tänkvärt. En ranglig man vid namn Finke gav henne en tallrik kallskuret och sa ”Njut av kriget, freden blir förskräcklig!”

Kapitel 22-23 handlar om när Hedwig är Tyskland. Hon har kommit tillbaka från Sverige. Hon jobbar med att hitta dom människor som är försvunna av olika skäl och som brevbärarna inte kunnat dela ut brev till. Efter har varit i Tyskland i ungefär två månader kommer Evert och Anna-Lisa och hälsar på. Dom berättar att de ska vara i Tyskland i ett halvår på en hjälporganisation. Hedvig hade mer tänkt på kriget och Wilhelm än Evert under hennes tid i Tyskland.

Berättelsen hoppar i tid tillbaka till krigstid, innan Hedwig kommit till Sverige. Det nämns väldigt mycket om Cecilia, som är Wilhelms fru. Hedwig har dåligt samvete eftersom hon är Wilhelms älskarinna och för att hon kommer emellan honom och hans fru. Wilhelm har lovat att de ska vara tillsammans efter kriget. Hedwig hittar Das Schwarze Korps, som är en tidning, (Den svarta kåren) vid caféet på Hauptbahnhof. Den är Fru Moritzs. Hedwig tar hem tidningen för att sedan ge tillbaka till fru Moritz. Då hon passar på att kolla i tidningen hittar ett flygblad inuti som handlar om att allt korpralen säger är lögn. Hedwigs mamma rev sönder flygbladet och slängde det i kaminen. Hedwigs mamma och fru Moritz är vänner, men Hedwig har aldrig förstått sig på deras vänskap. När mamman nu river sönder flygbladet förstår hon att hennes egen mamma också delat ut flygblad mot nazisterna.

Wilhelm lånar en lägenhet för 4 timmar. Han träffar Hedwig i lägenheten och då berättar hon om flygbladet. Hon undrar om hon ska anmäla dem, men Wilhelm tycker inte att hon ska göra det. Han tycker att hon ska låta Gestapo sköta sitt jobb. Han pratar om Cecilia, barn och vad som kan hända om man anmäler. Cecilia har anmält deras hushållerska för stöld. Hushållerskan hade stulit lite mat och gett till några zigenarbarn på koncentrationslägret. Wilhelm tyckte att det hade räckt med att säga till henne och skrämma henne, men hans fru anmälde hushållerskan och hon blev dömd och dödad. Wilhelm säger ännu en gång att han är trött på allt dödande.

Dessa kapitel handlar om Hedwig som efter det jag uppfattat som en bombnatt, träffar på Wilhelm, tydligen en SS-officer. De bestämmer sig för att gå på ett café och prata lite och det blir lite mer intimt, åtminstone för Wilhelm. Hedvig blir lite osäker men gör ingenting. De beger sig sedan, efter att ha ätit syntetisk pudding, till den förstörda lägenhetens skyddsrum. Där blir det mer intimt, även om Wilhelm är gift. De pratar om ett café som de ville ha på landet, caféet som aldrig blev av på grund av kriget. Hedwig frågar Wilhelm om tågvagnarna som åker förbi och han blir helt paranoid och tror att hon är från Gestapo, men ursäktar för det senare. Hedwig drar sen slutsatsen att det är rustningsmaterial i vagnarna. Under hennes tid med Evert minns hon att hon brukade läsa många böcker om just Andra världskriget. Evert blev lite sur över det hela och förvånad över att hon läste det hon har varit med om.

Filips sammanfattning av kapitel 20-21.

Det började med att Hedwig funderar på om Hitler och Himmler hade planerat att allt det hemska som hände under förintelsen, skulle vara så hemskt att folk inte vågade tro på det. Om det var planerat eller om det bara blev så. Och p.g.a. detta finns det personer som kan säga att det aldrig hänt. I slutet av kapitlet berättar hon att hon en dag såg SS-män som höll på att slå och skrika åt en gammal tant som skulle upp i en lastbil. Hon tror inte sina ögon och står bara och tittar. Sen när SS-mannen får syn på henne börjar han skrika åt henne och hon springer då iväg. Hon tänker att det måste varit något fel på just den SS-mannen och hon försöker intala sig att det måste varit ett misstag.

Hela kapitel 21 är Hedwig med Wilhelm. Det börjar med att Hedwig ska åka till Berlin och lyssna på Goebbels. Efter talet träffar hon Wilhelm. Dom umgås fram till att Wilhelm ska åka hem igen. Under tiden har Hedwig en ”utfrågning” om Wilhelms fru. Vilket leder till att Wilhelm säger att han älskar henne och inte hans riktiga fru. Dom tar sedan farväl på Schlesischer Bahnhof och Hedwig står ensam och gråtande kvar på stationen.

Kapitlet börjar med att Hedwig tänker hur det känns att bomba en stad. Dagen börjar som vanligt men kl 1 på natten går bomblarmet och med tanke på att ingen attack varit precis över dom innan så tar dom sig lugnt ner i skyddsrummet. Men denna gången låter flygplanen så högt att inte ens luftvärnskannorna hörs. Den första bomben exploderar och Hedwig slås omkull av tryckvågen. Ett par minuter går och en andra bomb slår ner och en lika kraftig tryckvåg slår omkull henne igen. En till två timmar senare är allt tyst och Hedwig och två andra tar på sig gasmask och hjälm. När de kommer ut slås de av stark rök och sveda i ögonen av fosforbomberna. Huset mittemot brinner, men deras hus är intakt. De flyr tillbaka till skyddsrummet och väntar. En brandman kommer och säger att det är fritt fram och att de inte får gå ut på gatan p.g.a att asfalten är smällt av fosforn. Som luftskyddsledare måste hon befinna sig på plats för utgrävningen av offer under husrester. När hon kommer dit så säger en brandman att hon ska gå till sjukhuset för att kolla upp hennes ögon. När hon kommer dit möter hon Helga som fått sitt ben bränt av fosfor och kommer förlora det.

Hösten 1940, då Hedwig var 18 år, gick flyglarmet. Alla de 52 hyresgästerna var för första gången i skyddsrummet i källaren, på riktigt. Det enda som var viktigt för Hedwig just i det ögonblicket var att ha älskat och att ha blivit älskad. Men ett par krossade fönsterrutor var allt. Engelsmännen hade släppt en bomb av misstag över Mainz när de var på väg till Frankfurt.

Den 22 juni 1941 angrep Führen Sovjetunionen och Hedwig och hennes mamma bråkade. Hedwig var övertygad om att Tyskland skulle vinna över Sovjetunionen och hennes mamma ville inte alls att de skulle göra det. 12 september kom Anders från Växjö, han skulle hjälpa Tyskland att besegra Sovjetunionen. Men det var inte för den anledningen han kom utan han sa att Erik Antonsson (den svensk som Hedwig och Wilhelm besökte en sommar och där Hedwig varit sommarbarn många gånger) hade dött. Samma natt går flyglarmet, så alla springer ner till skyddsrummet och den här gången var det inte ett misstag, men åter igen var det nästan bara fönsterrutor som var krossade, fast den här gången brann Hauptbahnhof.

Hon sa nästan hela tiden att det viktigaste var att ha blivit älskad och att ha älskat. Och Wilhelm kom upp väldigt mycket med.