Det är juli 1939 och Hedwig är på smålandsbesök med Wilhelm. De bor hos familjen Antonsson, vilka är vänner till Hedwigs mamma, som inte kunde följa med pga att hon inte fick något pass. Alma är frun i huset och ogillar skarpt att Hedwig har blivit nazist, likaså hennes man Erik. De ber Wilhelm ta av sig SS-uniformen för att visa respekt.
En kväll när Hedwig är och badar med Wilhelm ber de Anton (en pojke som ser upp till Wilhelm, eller snarare mer SS-uniformen än Wilhelm, från Sverige) att gå och hämta bullar. Då passar han på att fria till Hedwig, hon svarar ja. Hedwig tänker på tiden då hon var ung, när hon var blond men såg fortfarande ut som en typisk tysk. Det var bara Wilhelm som sa att hon var vacker, annars kände hon sig ful ju mer hon växte upp.

Hon ser tillbaka på tiden vid folkhögskolan, tiden med hennes vän Barbro. Tiden då hon och Evert var ett par och de hade bråkat. Han hade frågat om hon var hora under krigstiden, hon kunde inte förlåta honom för det. Då upphörde deras relation. Barbro försökte hela tiden få ihop dem igen men Hedwig sa tvärt nej. Inte efter det som hände henne när hon var på väg hem ifrån koncentrationslägret och blev våldtagen utav tre amerikanska soldater. Det är en förstor skam. Hon bestämmer sig för att resa hem till Tyskland igen. Och det fort.

När hon går in i en fransk kvinna på perrongen finns hon inte. Kvinnan ser henne inte. Hon tittar inte ens på henne. Det är hon inte värd.