Rakels sammanfattning kommer här:

Kapitel 40 

Hedwig ser tillbaka någon dag i början av juni 1994 då hon får ett samtal av en gammal arbetskamrat som undrar ifall han och Hedwig kan blada valsedlar till folket. Detta gör att hon tänker tillbaka till den förra valrörelsen -91 då hon inte gjorde någonting och nästan inte hann rösta för att Evert låg på sin dödsbädd oförmögen att besegra lungcancern. Hon kommer ihåg hur hon, för första gången ensam sedan hon och Evert gift sig och i sista stund, gråtandes lämnade in sin valsedel.
Hon dras också tillbaka till det första valet hon gjorde i sitt liv efter kriget år 1946 då hon, som år -91, brast i gråt när hon lämnade in en valsedel som hon hållit så hårt om att den hade blivit smutsig och skrynklig. Många hade påstått att valet var en skenmanöver, de allierande ville bara lugna folket. Men detta val var viktigt och hennes far hade alltid sagt att man skulle ha respekt för demokratin. Hon minns också hur hennes mamma, innan kriget, struntat i att det stått SS-män i valbåsen som försökte få henne att rösta på Hitler.

Sen är det nutid. 6 juni 1994. Irmelas 50 årsdag.
För 50 år sedan var det ”den längsta dagen”… Dagen då tiotusentals tyskar, engelsmän och amerikanare dog vid Normandies stränder för att antingen ”hålla fast vid kriget” eller vara med i början på ”befrielsen” av nazismen. Hon tänker på detta ord: ”Befrielsen” och på hur historikerna kan kalla detta för just ”befrielsen”. 3 miljoner tyskar skulle dö innan de var ”befriade”. Irmela var en av dem.

Kapitel 41  
                                                                                                
Hedwig är tillbaka till första gången hon åkte till Stockholm och hennes omedelbara förälskelse i staden. Den vackra naturen och den lite lantliga miljön med oskadda kyrkor får henne att tänka på att hon nästan glömt hur det var i Mainz före 1942. Hon blir rädd när hon tänker på hur hemskt det skulle vara ifall kriget började igen, men att denna gång skulle inte Stockholm klara sig...
När de väl hoppat av tåget möter de en av Everts vänner. När han väl inser att Hedwig är tyska så blir han inte glad. Han kan inte tro att deras förlovning inte är fejk. Han börjar prata med Evert i tron om att Hedwig inte kan svenska men när han väl inser detta och att hon inte är något katten släpat in skäms han.
Men detta utlåtande gör Hedwig rädd. Hur ska det gå när hon träffar Everts mamma? Kommer hon vara lika emot tyskar som Everts vän? Men hon behöver inte vara orolig. Everts mamma, Dagmar, tar emot henne med öppna armar och är riktigt glad för deras skull och när de skrattat gott åt ett missförstånd som uppstår när Dagmar använder ordet ”räligt” så bryts isen.
Sen är det bröllop och Evert har fixat så att Hedwigs närmaste vänner kommer till kyrkan. Detta gör dock Hedwig sorgsen för hon saknar hennes mamma och Irmela jättemycket. Hedwig tänker också tillbaka i detta kapitlet på första gången hon berättar för någon att hon var nazist och visste allt som hände i koncentrationslägren, innan hon var där. Detta gjorde hon när de hade blivit befriade och fick mat och en av de som hade varit med, men inte var jude, sa att de inte var sant att judarna hade haft det värre.
Denna skam, att hon vetat om allt, vill hon bara begrava under brädorna i kyrkan...