Och här kommer slutet på boken.

Kapitel 42

Hedwig har kommit hem från koncentrationslägret och bor i källaren till det som en gång var deras hus. Nu är det bara ruiner kvar. Hon är mycket sjuk i svår urinvägsinfektion, äggstocksinflammation samt har blödningar. Hon mår även psykiskt mycket dåligt. Hon tänker på våldtäkten som hon utsattes för av tre amerikaner. Hon har även fått veta att Irmela är död. Hedwig känner att det inte finns så mycket kvar att leva för. Hennes mamma kämpar för att få sin dotter att må bättre. Hon letar efter kol för att värma upp huset samt efter mat. Helga kommer och besöker Hedwig. Hon är arg på henne och säger att Hedwig gör precis det Hitler ville att hon skulle göra. Hon berättar att Hitler sagt att vinner inte Tyskland, så kan alla tyskar dö. De förtjänar inget annat. Detta får Hedwig på andra tankar och hon börjar kämpa för att komma tillbaka till livet. Det är mycket svårt för den tyska civilbefolkningen. De tyska pengarna duger ingenstans, ockupationsmakten kan gå till affären, men tyskarna svälter. Det är utegångsförbud på nätterna och det händer att folk blir skjutna om de vistas ute under förbudstiden. Hedwig och hennes mamma blir utsatta för franska soldater som plundrar deras hem på det lilla som finns. Så en dag kommer det ett brev…

Kapitel 43

Brevet är från Wilhelm. Han lever och är i Dachau i väntar på rättegång. Det är amerikaner som styr lägret med tyska SS-män som fångar och de behandlas väl. Hedwig är chockad. Hon har trott att Wilhelm varit död i ett år och nu finns han livslevande i Dachau. Chocken byts till ilska som byts till glädje och sedan till en enorm sorg. Tänk om Wilhelm blir dömd till döden? Han ber henne komma och hälsa på. Hedwigs mamma ber henne glömma om hon inte verkligen älskar honom. Det kan innebära att hon måste vänta på Wilhelm i 20 år. Detta gör Hedwig glad, det finns hopp om att Wilhelm inte ska bli dömd till döden. Hedwig reser till Dachau och får där veta att Wilhelm tagit livet av sig. Resten av hennes liv kommer hon att fundera över varför han gjorde det. Var det för att han inte trodde sig klara av ett fängelsestraff? Trodde han inte att han skulle orka leva med sig själv och det han gjort? Eller var det för att han visste att Hedwig skulle vänta på honom hela tiden och att han då skulle känna att hennes liv förstördes pga honom. Bara Wilhelm vet och han kan inte svara.

Kapitel 44

Vi kastas i kapitlets början fram till nutid. Hedwig hör igen pojkar som skanderar ”Sieg hiel” på gatorna. Hon blir lika arg och rädd som förra gången. Sedan återgår kapitlet till när Hedwig kommer hem från Dachau. Man får veta att det är samma dag som atombomberna föll över Japan. Hedwigs mamma är sjuk. Hennes andetag rosslar lika illa som fångens på koncentrationslägret, som senare dog. Hedwig bestämmer sig för att gå ut och sälja sin kropp till ockupationssoldater för att kunna köpa pencillin till sin mamma, men hon klarar inte av det utan springer hela vägen hem. När hon kommer hem är mamman död. Efter detta får man igen följa Hedwig som gammal. Hatim kommer hem till henne och ser uppriven ut. Han berättar att hans mamma dött. Hedwig känner med honom och tänker själv på när hennes mamma dog. Hon erbjuder Hatim att komma hem till henne och berätta om sitt liv. Att hon kan bli som en reservgudmor för honom. Han gråter och de håller om varandra.

Rakels sammanfattning kommer här:

Kapitel 40 

Hedwig ser tillbaka någon dag i början av juni 1994 då hon får ett samtal av en gammal arbetskamrat som undrar ifall han och Hedwig kan blada valsedlar till folket. Detta gör att hon tänker tillbaka till den förra valrörelsen -91 då hon inte gjorde någonting och nästan inte hann rösta för att Evert låg på sin dödsbädd oförmögen att besegra lungcancern. Hon kommer ihåg hur hon, för första gången ensam sedan hon och Evert gift sig och i sista stund, gråtandes lämnade in sin valsedel.
Hon dras också tillbaka till det första valet hon gjorde i sitt liv efter kriget år 1946 då hon, som år -91, brast i gråt när hon lämnade in en valsedel som hon hållit så hårt om att den hade blivit smutsig och skrynklig. Många hade påstått att valet var en skenmanöver, de allierande ville bara lugna folket. Men detta val var viktigt och hennes far hade alltid sagt att man skulle ha respekt för demokratin. Hon minns också hur hennes mamma, innan kriget, struntat i att det stått SS-män i valbåsen som försökte få henne att rösta på Hitler.

Sen är det nutid. 6 juni 1994. Irmelas 50 årsdag.
För 50 år sedan var det ”den längsta dagen”… Dagen då tiotusentals tyskar, engelsmän och amerikanare dog vid Normandies stränder för att antingen ”hålla fast vid kriget” eller vara med i början på ”befrielsen” av nazismen. Hon tänker på detta ord: ”Befrielsen” och på hur historikerna kan kalla detta för just ”befrielsen”. 3 miljoner tyskar skulle dö innan de var ”befriade”. Irmela var en av dem.

Kapitel 41  
                                                                                                
Hedwig är tillbaka till första gången hon åkte till Stockholm och hennes omedelbara förälskelse i staden. Den vackra naturen och den lite lantliga miljön med oskadda kyrkor får henne att tänka på att hon nästan glömt hur det var i Mainz före 1942. Hon blir rädd när hon tänker på hur hemskt det skulle vara ifall kriget började igen, men att denna gång skulle inte Stockholm klara sig...
När de väl hoppat av tåget möter de en av Everts vänner. När han väl inser att Hedwig är tyska så blir han inte glad. Han kan inte tro att deras förlovning inte är fejk. Han börjar prata med Evert i tron om att Hedwig inte kan svenska men när han väl inser detta och att hon inte är något katten släpat in skäms han.
Men detta utlåtande gör Hedwig rädd. Hur ska det gå när hon träffar Everts mamma? Kommer hon vara lika emot tyskar som Everts vän? Men hon behöver inte vara orolig. Everts mamma, Dagmar, tar emot henne med öppna armar och är riktigt glad för deras skull och när de skrattat gott åt ett missförstånd som uppstår när Dagmar använder ordet ”räligt” så bryts isen.
Sen är det bröllop och Evert har fixat så att Hedwigs närmaste vänner kommer till kyrkan. Detta gör dock Hedwig sorgsen för hon saknar hennes mamma och Irmela jättemycket. Hedwig tänker också tillbaka i detta kapitlet på första gången hon berättar för någon att hon var nazist och visste allt som hände i koncentrationslägren, innan hon var där. Detta gjorde hon när de hade blivit befriade och fick mat och en av de som hade varit med, men inte var jude, sa att de inte var sant att judarna hade haft det värre.
Denna skam, att hon vetat om allt, vill hon bara begrava under brädorna i kyrkan...