Här kommer Emelies sammanfattning med några tillägg från mig.

Kapitel 22-23 handlar om när Hedwig är Tyskland. Hon har kommit tillbaka från Sverige. Hon jobbar med att hitta dom människor som är försvunna av olika skäl och som brevbärarna inte kunnat dela ut brev till. Efter har varit i Tyskland i ungefär två månader kommer Evert och Anna-Lisa och hälsar på. Dom berättar att de ska vara i Tyskland i ett halvår på en hjälporganisation. Hedvig hade mer tänkt på kriget och Wilhelm än Evert under hennes tid i Tyskland.

Berättelsen hoppar i tid tillbaka till krigstid, innan Hedwig kommit till Sverige. Det nämns väldigt mycket om Cecilia, som är Wilhelms fru. Hedwig har dåligt samvete eftersom hon är Wilhelms älskarinna och för att hon kommer emellan honom och hans fru. Wilhelm har lovat att de ska vara tillsammans efter kriget. Hedwig hittar Das Schwarze Korps, som är en tidning, (Den svarta kåren) vid caféet på Hauptbahnhof. Den är Fru Moritzs. Hedwig tar hem tidningen för att sedan ge tillbaka till fru Moritz. Då hon passar på att kolla i tidningen hittar ett flygblad inuti som handlar om att allt korpralen säger är lögn. Hedwigs mamma rev sönder flygbladet och slängde det i kaminen. Hedwigs mamma och fru Moritz är vänner, men Hedwig har aldrig förstått sig på deras vänskap. När mamman nu river sönder flygbladet förstår hon att hennes egen mamma också delat ut flygblad mot nazisterna.

Wilhelm lånar en lägenhet för 4 timmar. Han träffar Hedwig i lägenheten och då berättar hon om flygbladet. Hon undrar om hon ska anmäla dem, men Wilhelm tycker inte att hon ska göra det. Han tycker att hon ska låta Gestapo sköta sitt jobb. Han pratar om Cecilia, barn och vad som kan hända om man anmäler. Cecilia har anmält deras hushållerska för stöld. Hushållerskan hade stulit lite mat och gett till några zigenarbarn på koncentrationslägret. Wilhelm tyckte att det hade räckt med att säga till henne och skrämma henne, men hans fru anmälde hushållerskan och hon blev dömd och dödad. Wilhelm säger ännu en gång att han är trött på allt dödande.

Först kommer Axels sammanfattning av kapitel 19-20.

Dessa kapitel handlar om Hedwig som efter det jag uppfattat som en bombnatt, träffar på Wilhelm, tydligen en SS-officer. De bestämmer sig för att gå på ett café och prata lite och det blir lite mer intimt, åtminstone för Wilhelm. Hedvig blir lite osäker men gör ingenting. De beger sig sedan, efter att ha ätit syntetisk pudding, till den förstörda lägenhetens skyddsrum. Där blir det mer intimt, även om Wilhelm är gift. De pratar om ett café som de ville ha på landet, caféet som aldrig blev av på grund av kriget. Hedwig frågar Wilhelm om tågvagnarna som åker förbi och han blir helt paranoid och tror att hon är från Gestapo, men ursäktar för det senare. Hedwig drar sen slutsatsen att det är rustningsmaterial i vagnarna. Under hennes tid med Evert minns hon att hon brukade läsa många böcker om just Andra världskriget. Evert blev lite sur över det hela och förvånad över att hon läste det hon har varit med om.

Filips sammanfattning av kapitel 20-21.

Det började med att Hedwig funderar på om Hitler och Himmler hade planerat att allt det hemska som hände under förintelsen, skulle vara så hemskt att folk inte vågade tro på det. Om det var planerat eller om det bara blev så. Och p.g.a. detta finns det personer som kan säga att det aldrig hänt. I slutet av kapitlet berättar hon att hon en dag såg SS-män som höll på att slå och skrika åt en gammal tant som skulle upp i en lastbil. Hon tror inte sina ögon och står bara och tittar. Sen när SS-mannen får syn på henne börjar han skrika åt henne och hon springer då iväg. Hon tänker att det måste varit något fel på just den SS-mannen och hon försöker intala sig att det måste varit ett misstag.

Hela kapitel 21 är Hedwig med Wilhelm. Det börjar med att Hedwig ska åka till Berlin och lyssna på Goebbels. Efter talet träffar hon Wilhelm. Dom umgås fram till att Wilhelm ska åka hem igen. Under tiden har Hedwig en ”utfrågning” om Wilhelms fru. Vilket leder till att Wilhelm säger att han älskar henne och inte hans riktiga fru. Dom tar sedan farväl på Schlesischer Bahnhof och Hedwig står ensam och gråtande kvar på stationen.

Här kommer sammanfattning av kapitel 18.

Hedwig och hennes mamma sitter i köket och lyssnar på radio. Hedwigs mamma har vunnit den i ett lotteri, där pengarna går till dem som mist sina bostäder vid den senaste bombningen. Goebbels talar till folket och säger att det går bra för Tyskland. Hedwigs mamma säger bara "jaha" vilket får Hedwig att bli arg. Hon vill inte att hennes mamma ska vara emot nazisterna. De har själva mist sin bostad och är nu inkvarterade hos ett par. Dessa håller avstånd och Hedwig får senare veta att det beror på Hedwigs nazistpin som hon har på jackan. De är rädda för henne.

Berättelsen hoppar framåt och man får följa 71-åriga Hedwig. Hon känner ännu en gång ilskan pumpa i kroppen. Ilska mot alla dem som inte förstår och alla de som får henne att känna skuld. Hon går ut för att skingra tankarna och vid kiosken stöter hon på tre nynazister. De hör att hon bryter och omringar henne och börjar skandera "sieg heil". Till en början blir Hedwig rädd och är orolig för vad de ska göra med henne. I hennes ålder kan en knuff vara förödande. Hon tänker på fru Michaelis och hur hon måste ha känt sig i Tyskland. Efter en stund byts rädslan mot ilska och hon skriker åt ungdomarna att ska de skrika sieg heil så ska de i alla fall göra det på riktigt, inte med stockholmsdialekt. När hon själv ryter tyska kommandon blir de paffa och lämnar en lucka, vilket ger Hedwig möjligheten att ta sig hem. Väl hemma darrar hon i hela kroppen.

Sen hoppar berättelsen tillbaka till den 20-åriga Hedwig som går på en stor begravningsceremoni för alla som dött vid den senaste bombningen (bland annat fru Michaelis). Efter begravningen stöter hon ihop med Wilhelm för första gången på två år. Han ser välmående ut och har en ring på fingret.

Här kommer nu Victors och Benjamins sammanfattning.

Victor


Benjamin

Kapitlet börjar med att Hedwig tänker hur det känns att bomba en stad. Dagen börjar som vanligt men kl 1 på natten går bomblarmet och med tanke på att ingen attack varit precis över dom innan så tar dom sig lugnt ner i skyddsrummet. Men denna gången låter flygplanen så högt att inte ens luftvärnskannorna hörs. Den första bomben exploderar och Hedwig slås omkull av tryckvågen. Ett par minuter går och en andra bomb slår ner och en lika kraftig tryckvåg slår omkull henne igen. En till två timmar senare är allt tyst och Hedwig och två andra tar på sig gasmask och hjälm. När de kommer ut slås de av stark rök och sveda i ögonen av fosforbomberna. Huset mittemot brinner, men deras hus är intakt. De flyr tillbaka till skyddsrummet och väntar. En brandman kommer och säger att det är fritt fram och att de inte får gå ut på gatan p.g.a att asfalten är smällt av fosforn. Som luftskyddsledare måste hon befinna sig på plats för utgrävningen av offer under husrester. När hon kommer dit så säger en brandman att hon ska gå till sjukhuset för att kolla upp hennes ögon. När hon kommer dit möter hon Helga som fått sitt ben bränt av fosfor och kommer förlora det.

Här kommer Fannys sammanfattning.

Hösten 1940, då Hedwig var 18 år, gick flyglarmet. Alla de 52 hyresgästerna var för första gången i skyddsrummet i källaren, på riktigt. Det enda som var viktigt för Hedwig just i det ögonblicket var att ha älskat och att ha blivit älskad. Men ett par krossade fönsterrutor var allt. Engelsmännen hade släppt en bomb av misstag över Mainz när de var på väg till Frankfurt.

Den 22 juni 1941 angrep Führen Sovjetunionen och Hedwig och hennes mamma bråkade. Hedwig var övertygad om att Tyskland skulle vinna över Sovjetunionen och hennes mamma ville inte alls att de skulle göra det. 12 september kom Anders från Växjö, han skulle hjälpa Tyskland att besegra Sovjetunionen. Men det var inte för den anledningen han kom utan han sa att Erik Antonsson (den svensk som Hedwig och Wilhelm besökte en sommar och där Hedwig varit sommarbarn många gånger) hade dött. Samma natt går flyglarmet, så alla springer ner till skyddsrummet och den här gången var det inte ett misstag, men åter igen var det nästan bara fönsterrutor som var krossade, fast den här gången brann Hauptbahnhof.

Hon sa nästan hela tiden att det viktigaste var att ha blivit älskad och att ha älskat. Och Wilhelm kom upp väldigt mycket med.

 

Här kommer Sophies sammanfattning. Många har nog redan läst den på FB.

I dessa kapitel var det mest småprat om hur Hedwig kommer tillbaka till Tyskland (kolla Lovisas inlägg, då åker hon tillbaka) och hennes svar var bara att hon längtade hem. Men det var dock ingen som förstod henne. Man får sedan följa henne några år tillbaka i tiden då hon bor någonstans och Willhelm kommer hem på permission och säger att de ska träffas i en lägenhet själva. Hedwig är rädd att Wilhelm ska vara full igen, men när han kommer dit ser hon att han är nykter. Det han säger är att han inte fått tillåtelse att gifta sig med Hedwig för att en SS-man ska gifta sig med någon fin och som också är rik. Willhelm vill i början ljuga ihop något om att han gjort en av de storas barn på smällen och var tvungen att gifta sig med henne, men han insåg att han aldrig skulle kunna ljuga för Hedwig och säger då hela sanningen och båda två är fruktansvärt ledsna.